Nu har hon kommit!

De senaste tre veckorna har all min tid vigts åt lilla knytet.

Detta är en stor händelse, så jag väljer att dela med mig av den, eftersom det är en positiv berättelse.
Hon kom sex dagar tidigare än beräknat, och med en fart som nog var någon typ av rekord inom förlossningsvetenskapen. Jag hade räknat med ett dygns tortyrisk plåga när han ringde förlossningen och sa att vi nog borde komma nu. Då var klockan kanske åtta på kvällen, väskan inte packad och den intagna middagen uppspydd. Värkarna hade pågått i sådär fyra timmar. Ingen fara, sa dom. Vi väntade lite till, men snart ringde han igen och vi fick åka in.

Jag blev inkopplad till en apparat som mätte bebisens aktivitet och mina egna värkar och översatte värkarna i siffror. 5 var skönt. När det började dra sig mot högre tal blev det värre. 36 var högsta noteringen och det gjorde ont. Andas djupt, skulle man.

Efter att ha kopplats loss från apparaten mättes öppenheten med två fingrar. Denna visade sig vara åtta centimeter.
Jag hade önskat en epidural eftersom smärta inte vill upplevas av mig. Det finns ingen anledning när det finns medel. Det frågades om jag fortfarande ville ha en sådan och jag frågade hur mycket ondare detta kommer att göra. Inte alls mycket ondare blev svaret, och `detta kommer gå fort`. Jag valde att strunta i den välsignelse som epiduralen av många beskrivits som, eftersom den ändå inte skulle hjälpa i utdrivningsskedet. Smärtan jag hade kunde jag stå ut med om det skulle gå fort.
Vi kom in till förlossningsrummet, prytt av en G. Klimt-målning som jag sedan upptäckte.
Hon ställde mig vid sängen, bullade upp en sackosäck, berättade hur jag skulle andas in och ut i masken, och krystvärken kom samtidigt som lustgasen fyllde mitt medvetande. Två fingrar upp igen, vilket tillsammans med värken fick mig att känna mig som en ko, kommer jag ihåg.

Överrumplande känsla, när något så stort tränger ner och fyller ut, samtidigt som en flod med fostervatten och annat slem forsar ner och träffar golvet.
Jag vet inte om jag släppte masken här, jag tror inte det, för snart kom nästa krystvärk och i allt det blöta kände jag hur huvudet (svårt att hitta beskrivande ord) åkte ut och direkt därefter kroppen. Bebisen på golvet. Efter en sekund, bebisen på sängen som ruskas om med en handduk. Jag som vrålar `den kom på golvet`och hon som säger till honom `du följer med`. I all syrgashöghet förstår jag vad som har hänt, men det biter sig inte in känslomässigt. jag undrar om den lever. De kommer in med henne innan jag hinner bli riktigt rädd för att hon är död. Han säger hennes namn.
De säger att hon mår bra, att navelsträngen gick av, att hon tappade lite blod, att hon blev nerkyld och att det var därför hon hade så dålig färg, men färgen hade redan blivit bättre, hon såg ut att må bra, hon rörde sig normalt. Det är förmodligen ingen fara med henne, sa dom.
Han var chockad, trodde hon skulle dö. Jag hann inte förstå och var kanske mer upptagen av vad som hänt med min kropp, så jag var glad att hon levde och tänkte inte på vad som kunde hänt - på några dagar.

Hela förloppet tog sex och en halv timme. Utdrivningen, två minuter.

Lilla knytet på bröstet och vi blir lämnade ifred en stund. Hon ser inte ut som jag, men är oöverträffligt söt för att precis ha kommit ut i världen. Så tycker förmodligen alla om sina barn. Öronen är slickade mot huvudet, håret ser svart ut och det är ganska mycket av det, ser man om man lyfter lite på mössan hon fått på sig. Huvudet är perfekt. Hon börjar leta efter mat.