Lekt i PS. Balans och kurvor. Inga medvetna val, inget planerande. Bara det som programmet gör när man pekar lite.
torsdag 30 oktober 2008
Vaknar varje natt
...av bebisen som gör olika gymnastiska övningar vid fyratiden. Vilken härlig inställning till livet! Själv har jag aldrig gjort något alls utan tvång tidigare än klockan sju eller åtta på morgonen.
Förmodligen är det hög tid att börja med järntabletterna igen. Att jobba i två veckor till, ha alla lektioner, sätta över tvåhundra betyg och hålla i sexton utvecklingssamtal känns just idag fullständigt ogenomförbart. Jag vill vandra runt i mjukisbyxor, soffligga, fixa med bilder, prata i telefon.
Kanske fika, om det fanns någon att göra det med i denhär stan - den stora nackdelen med att byta stad för ett jobb - alla försvinner. De finns, men de är inte särskilt tillgängliga eller anträffbara. Det är för övrigt inte jag heller - den stora nackdelen med att jobba - man är sysselsatt hela dagen med något som gör en fullständigt uttröttad. Därefter deltar man ogärna i några sociala sammanhang med någon annan än den man bor med. Iallafall inte under vinterhalvåret.
Jag vill se på film och inte behöva tänka och inte behöva ta ansvar för femtonåringar som borde vara fullt kapabla att göra det själva.
Bebisen får inte komma under veckan som kommer.
Att tro på frihet och låta människor göra egna val är något som man aldrig vinner på, har jag upptäckt. Det fungerar varken hemma eller på jobbet.
På jobbet behöver de små någon som pekar med hela armen och både ritar, skriver och förklarar hur de ska göra och i vilken ordning. Hårda gränser och inga undantag, inget tummande på regler. Konsekvensen blir annars bara att de inte gör något alls och om de inte gör det, nås inte målen. Ansvaret för att målen ska nås verkar emellertid helt vara lärarens, vilket gör att jag varje dag måste lära mig att frångå min tro på frihet och individens förmåga till självständigt handlande och tänkande.
Hemma behöver man också dra gränser, för vad är egentligen syftet med att den blivande fadern åker till andra sidan jordklotet en månad innan hans efterlängtade avkomma planeras dra sitt första andetag? Syftet, såhär i efterhand, är oidentifierbart och utflykten kommer varken generera någon större summa pengar eller avancemang på karriärsstegen. Det har visat sig att han själv inte ens är särskilt uppeldad inför resan, så varför tillät jag detta? Eller snarare: Varför ska jag behöva dra den gränsen?
Endast fem procent av alla barn föds en månad för tidigt, men alla barn föds bara en gång. Som tur är. Även om nu bebisen inte vill komma ut en månad för tidigt - vad är anledningen till att jag ens ska behöva oroa mig för att något sådant inträffar?
Jag har mycket att lära mig.
Det känns ändå bra att nästan varje dag komma till någon insikt om hur livet fungerar.
Förmodligen är det hög tid att börja med järntabletterna igen. Att jobba i två veckor till, ha alla lektioner, sätta över tvåhundra betyg och hålla i sexton utvecklingssamtal känns just idag fullständigt ogenomförbart. Jag vill vandra runt i mjukisbyxor, soffligga, fixa med bilder, prata i telefon.
Kanske fika, om det fanns någon att göra det med i denhär stan - den stora nackdelen med att byta stad för ett jobb - alla försvinner. De finns, men de är inte särskilt tillgängliga eller anträffbara. Det är för övrigt inte jag heller - den stora nackdelen med att jobba - man är sysselsatt hela dagen med något som gör en fullständigt uttröttad. Därefter deltar man ogärna i några sociala sammanhang med någon annan än den man bor med. Iallafall inte under vinterhalvåret.
Jag vill se på film och inte behöva tänka och inte behöva ta ansvar för femtonåringar som borde vara fullt kapabla att göra det själva.
Bebisen får inte komma under veckan som kommer.
Att tro på frihet och låta människor göra egna val är något som man aldrig vinner på, har jag upptäckt. Det fungerar varken hemma eller på jobbet.
På jobbet behöver de små någon som pekar med hela armen och både ritar, skriver och förklarar hur de ska göra och i vilken ordning. Hårda gränser och inga undantag, inget tummande på regler. Konsekvensen blir annars bara att de inte gör något alls och om de inte gör det, nås inte målen. Ansvaret för att målen ska nås verkar emellertid helt vara lärarens, vilket gör att jag varje dag måste lära mig att frångå min tro på frihet och individens förmåga till självständigt handlande och tänkande.
Hemma behöver man också dra gränser, för vad är egentligen syftet med att den blivande fadern åker till andra sidan jordklotet en månad innan hans efterlängtade avkomma planeras dra sitt första andetag? Syftet, såhär i efterhand, är oidentifierbart och utflykten kommer varken generera någon större summa pengar eller avancemang på karriärsstegen. Det har visat sig att han själv inte ens är särskilt uppeldad inför resan, så varför tillät jag detta? Eller snarare: Varför ska jag behöva dra den gränsen?
Endast fem procent av alla barn föds en månad för tidigt, men alla barn föds bara en gång. Som tur är. Även om nu bebisen inte vill komma ut en månad för tidigt - vad är anledningen till att jag ens ska behöva oroa mig för att något sådant inträffar?
Jag har mycket att lära mig.
Det känns ändå bra att nästan varje dag komma till någon insikt om hur livet fungerar.
Äldre akvareller
Göteborg, Trädgårdsföreningen.
Göteborg, Trädgårdsföreningen. Bilder gjorda under några sköna veckor under utbildningen.
Göteborg, Röda Sten.
I den gula bilden har jag använt både akvarell och akryl.Allt är så föreställande här.
Jag provar mig fram, det gör jag fortfarande. Vad skönt det vore att hitta ett sätt som fungerar för mig - något jag själv tycker om, som både kan förmedla och som har en estetik som jag gillar. Jag har inte hittat det än.. men den som söker finner, och jag kanske inte har letat så mycket de senaste åren.
onsdag 29 oktober 2008
Onda flickor
Skol- eller barndomsgestaltning. Jag hade just slukat
Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu och
bildspråket är inspirerat av det. Fult, mycket blyerts
och starka slagskuggor.
Ledighet utan några yrkesmässiga måsten
Äntligen har jag lyckats ta mig igenom de för sent inkomna uppsatserna efter att ha övertygat mig själv om att jag inte är förpliktigad att lägga en halvtimma på att kommentera var och en av texterna när de skulle varit inlämnade i början av september. Då gick alltihop plötsligt på en timma.
Underbart - nu kan den återstående höstlovstiden ägnas åt härligt soffliggande och photoshopande!
En annan ambition är att försöka förtränga alla tankar på betygssättning och elever som inte anstränger sig under en hel termin och som sedan klandrande undrar varför de inte får mer än godkänt eller varför de inte höjt sig.
Alla situationer - redan uppkomna eller kommande - klamrar sig fast som ett skatbo över mig och jag kan inte sluta höra det, reflektera kring det, älta det. '
Jag trodde att jag inte tillhörde den kategori som bara tar fasta på det negativa, men har insett att det ändå är så jag fungerar. Detta destruktiva kvinnliga tankesätt har fått fäste även i min hjärna. Så fullständigt meningslöst och nedbrytande det är att bara ta till sig av det som inte är bra, när en arbetsdag består av nitton tjugondelar positiva och upplyftande händelser. Efter fem dagars bortavaro från jobbet har sådana tankar ändå lagt sig något.
Förhoppningsvis löser sig de två återstående veckorna utan att bebisen kommer ut i förtid. Om jag får en dotter kanske jag uppfostrar henne till man - iallafall med avseende på det positiva tänkandet.
Underbart - nu kan den återstående höstlovstiden ägnas åt härligt soffliggande och photoshopande!
En annan ambition är att försöka förtränga alla tankar på betygssättning och elever som inte anstränger sig under en hel termin och som sedan klandrande undrar varför de inte får mer än godkänt eller varför de inte höjt sig.
Alla situationer - redan uppkomna eller kommande - klamrar sig fast som ett skatbo över mig och jag kan inte sluta höra det, reflektera kring det, älta det. '
Jag trodde att jag inte tillhörde den kategori som bara tar fasta på det negativa, men har insett att det ändå är så jag fungerar. Detta destruktiva kvinnliga tankesätt har fått fäste även i min hjärna. Så fullständigt meningslöst och nedbrytande det är att bara ta till sig av det som inte är bra, när en arbetsdag består av nitton tjugondelar positiva och upplyftande händelser. Efter fem dagars bortavaro från jobbet har sådana tankar ändå lagt sig något.
Förhoppningsvis löser sig de två återstående veckorna utan att bebisen kommer ut i förtid. Om jag får en dotter kanske jag uppfostrar henne till man - iallafall med avseende på det positiva tänkandet.
tisdag 28 oktober 2008
Måste göras, förmodligen av mig.
- Betala räkningar
- Rätta de för sent inkomna uppsatserna. (vad enkelt det måste varit förr när eleverna behövde ta ett eget ansvar för att lämna in i tid, eftersom konsekvensen annars helt enkelt blev en etta eller tvåa i betyget).
- Ringa försäkringskassan. Tydligen kan man få en egen handläggare som håller koll på föräldradagar och möjlighet att gå i tjänst mm.
- Skicka papper på att bebisen finns. Kallas moderskapsintyg och skickas till försäkringskassan. Kompletteras när bebisen är född.
- Rensa den distraherande röran på skrivbordet. Jag har sammanlagt tre skrivbord hemma och på jobbet och alla vittnar om en minst sagt oorganiserad personlighet. (Händer med största sannolikhet inte idag).
- Börja Photoshopa på det första uppslaget i boken! Första utkastet till inledningstexten är skrivet.
- Gå en promenad med min medgravida kompis. Härligt att det finns en sådan!
- Rätta de för sent inkomna uppsatserna. (vad enkelt det måste varit förr när eleverna behövde ta ett eget ansvar för att lämna in i tid, eftersom konsekvensen annars helt enkelt blev en etta eller tvåa i betyget).
- Ringa försäkringskassan. Tydligen kan man få en egen handläggare som håller koll på föräldradagar och möjlighet att gå i tjänst mm.
- Skicka papper på att bebisen finns. Kallas moderskapsintyg och skickas till försäkringskassan. Kompletteras när bebisen är född.
- Rensa den distraherande röran på skrivbordet. Jag har sammanlagt tre skrivbord hemma och på jobbet och alla vittnar om en minst sagt oorganiserad personlighet. (Händer med största sannolikhet inte idag).
- Börja Photoshopa på det första uppslaget i boken! Första utkastet till inledningstexten är skrivet.
- Gå en promenad med min medgravida kompis. Härligt att det finns en sådan!
måndag 27 oktober 2008
Hemma med en mage i rörelse
En av få förmåner i mitt yrke är en veckas hemmavaro när löven faller. Ytterst välbehövligt med tanke på att bebisen kommer ut om en månad och att jag inte alls har någon lust att svara på femhundra frågor gällande allt möjligt under en arbetsdag.
Som alltid vid ledighet sprider sig en lust att göra något eller skapa något, tillsammans med en förhoppning att det någon gång skulle kunna leda till en sidosysselsättning. Den första dagen under ledigheten har jag - istället för att rätta för sent inkomna uppsatser - gjort ett uppslag till en barnbok, inspirerad som jag blev av Stian Hole när jag besökte bokmässan. Ett signerat exemplar av Hermans sommar ligger på soffbordet och jag önskar att jag hade gjort den.
Järnbrist och en ständig trötthet i kombination med en allt för tillbakalutad personlighet försvårar tyvärr verkställandet av sådana idéer som just oftast slutar på idéplanet.
Som alltid vid ledighet sprider sig en lust att göra något eller skapa något, tillsammans med en förhoppning att det någon gång skulle kunna leda till en sidosysselsättning. Den första dagen under ledigheten har jag - istället för att rätta för sent inkomna uppsatser - gjort ett uppslag till en barnbok, inspirerad som jag blev av Stian Hole när jag besökte bokmässan. Ett signerat exemplar av Hermans sommar ligger på soffbordet och jag önskar att jag hade gjort den.
Järnbrist och en ständig trötthet i kombination med en allt för tillbakalutad personlighet försvårar tyvärr verkställandet av sådana idéer som just oftast slutar på idéplanet.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
