Vaknar varje natt

...av bebisen som gör olika gymnastiska övningar vid fyratiden. Vilken härlig inställning till livet! Själv har jag aldrig gjort något alls utan tvång tidigare än klockan sju eller åtta på morgonen.

Förmodligen är det hög tid att börja med järntabletterna igen. Att jobba i två veckor till, ha alla lektioner, sätta över tvåhundra betyg och hålla i sexton utvecklingssamtal känns just idag fullständigt ogenomförbart. Jag vill vandra runt i mjukisbyxor, soffligga, fixa med bilder, prata i telefon.
Kanske fika, om det fanns någon att göra det med i denhär stan - den stora nackdelen med att byta stad för ett jobb - alla försvinner. De finns, men de är inte särskilt tillgängliga eller anträffbara. Det är för övrigt inte jag heller - den stora nackdelen med att jobba - man är sysselsatt hela dagen med något som gör en fullständigt uttröttad. Därefter deltar man ogärna i några sociala sammanhang med någon annan än den man bor med. Iallafall inte under vinterhalvåret.

Jag vill se på film och inte behöva tänka och inte behöva ta ansvar för femtonåringar som borde vara fullt kapabla att göra det själva.

Bebisen får inte komma under veckan som kommer.
Att tro på frihet och låta människor göra egna val är något som man aldrig vinner på, har jag upptäckt. Det fungerar varken hemma eller på jobbet.

På jobbet behöver de små någon som pekar med hela armen och både ritar, skriver och förklarar hur de ska göra och i vilken ordning. Hårda gränser och inga undantag, inget tummande på regler. Konsekvensen blir annars bara att de inte gör något alls och om de inte gör det, nås inte målen. Ansvaret för att målen ska nås verkar emellertid helt vara lärarens, vilket gör att jag varje dag måste lära mig att frångå min tro på frihet och individens förmåga till självständigt handlande och tänkande.

Hemma behöver man också dra gränser, för vad är egentligen syftet med att den blivande fadern åker till andra sidan jordklotet en månad innan hans efterlängtade avkomma planeras dra sitt första andetag? Syftet, såhär i efterhand, är oidentifierbart och utflykten kommer varken generera någon större summa pengar eller avancemang på karriärsstegen. Det har visat sig att han själv inte ens är särskilt uppeldad inför resan, så varför tillät jag detta? Eller snarare: Varför ska jag behöva dra den gränsen?
Endast fem procent av alla barn föds en månad för tidigt, men alla barn föds bara en gång. Som tur är. Även om nu bebisen inte vill komma ut en månad för tidigt - vad är anledningen till att jag ens ska behöva oroa mig för att något sådant inträffar?

Jag har mycket att lära mig.
Det känns ändå bra att nästan varje dag komma till någon insikt om hur livet fungerar.