Äntligen har jag lyckats ta mig igenom de för sent inkomna uppsatserna efter att ha övertygat mig själv om att jag inte är förpliktigad att lägga en halvtimma på att kommentera var och en av texterna när de skulle varit inlämnade i början av september. Då gick alltihop plötsligt på en timma.
Underbart - nu kan den återstående höstlovstiden ägnas åt härligt soffliggande och photoshopande!
En annan ambition är att försöka förtränga alla tankar på betygssättning och elever som inte anstränger sig under en hel termin och som sedan klandrande undrar varför de inte får mer än godkänt eller varför de inte höjt sig.
Alla situationer - redan uppkomna eller kommande - klamrar sig fast som ett skatbo över mig och jag kan inte sluta höra det, reflektera kring det, älta det. '
Jag trodde att jag inte tillhörde den kategori som bara tar fasta på det negativa, men har insett att det ändå är så jag fungerar. Detta destruktiva kvinnliga tankesätt har fått fäste även i min hjärna. Så fullständigt meningslöst och nedbrytande det är att bara ta till sig av det som inte är bra, när en arbetsdag består av nitton tjugondelar positiva och upplyftande händelser. Efter fem dagars bortavaro från jobbet har sådana tankar ändå lagt sig något.
Förhoppningsvis löser sig de två återstående veckorna utan att bebisen kommer ut i förtid. Om jag får en dotter kanske jag uppfostrar henne till man - iallafall med avseende på det positiva tänkandet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar