Detta börjar bli tröttsamt

En till natt med avbruten sömn, omsomningsbesvär, sparkar mot alla möjliga organ och mardrömmar. Tydligen normalt i det här skedet, men inte mer angenämt för det.
Jag är börjar bli duktigt trött på att inte kunna gå normalt, få andningssvårigheter när jag ligger på rygg, väga massa kilo mer än normalt och ha ett uppluckrat bäcken. Jag upplevde fram till för några veckor sedan magen och allt annat som ett skönt och härligt tillstånd, men nu börjar det bli riktigt betungande.
Jag antar att det är det som är meningen - att kunna tänka "det får göra hur j-a ont det vill, bara den kommer ut!".

Filmkväll

Jag förstår verkligen inte westernfilmer. En genre som var ytterst populär under min uppväxt och som jag uppskattade då - kanske i brist på annat - men nu sitter vi och ser en ny westernrulle och jag förstår inte vad den går ut på, vad storyn är eller vad den är tänkt att förmedla. Ska den bara skildra en tid? Är den en ursäkt för att skriva dialog? Vad är syftet? Vad är storyn? Jag fattar inte.
Tillslut reser jag mig ur soffan.

nätaktivitet

Har till slut ordnat en profil på facebook. Trodde jag inte att jag skulle, men det går ju att man är lite tillgänglig och kontaktbar.

Att ordna med papper

Planen var att dagen skulle vigas åt diverse pappersarbete. Just sådant kreativitetshämmande, tidskrävande telefon- och nätsittande som gör livet riktigt torrt.
Det som är fördelen med att få det gjort är att man därefter kan ägna sig åt mer spännande sysselsättningar, så som romanläsning eller kanske tom. teckning.
Det som är nackdelen med att inte utföra det tråkiga pappersgörat är att en hel dag går åt till att ta sats att göra det, samtidigt som hela nästa dag måste vigas till att faktiskt få det gjort.
Självklart väljer jag att ta sats hela dagen och inte göra något alls, för att istället behöva göra det imorgon istället.
Jag väljer det trots att det ger mig lite hög puls när jag ligger i sängen och försöker gå upp för att ta mig till närmaste ställe med brev, kuvert och postlåda. Men den lite högre pulsen gör såklart inte att jag reser mig upp och gör det.

Det jag alltså behöver göra imorgon är:
- Skicka försäkringskassepapper till lönemänniskan, så hon kan fylla i mina inkomstuppgifter.
- Gå till banken och fixa ett bankkort.
Mitt gamla svaldes i fredags av en mycket misstänksam bankomat som trodde att mitt kort utsatts för "vad det nu hette". Kopiering av kod ungefär, vilket jag faktiskt fick reda på när jag ringde banken för att ordna ett nytt kort.
- Gå på försäkringskassans utbildning för blivande föräldrar. Systemet är komplicerat nog för att ha en timmes utbildning varannan vecka för målgruppen som ska nyttja föräldraförsäkring. En fördel för de anställda är också att vad man än har för fråga (jag gick till f-kassan med ett antal spörsmål i förra veckan) så kan de hänvisa till denna fantastiska utbildning och på så sätt trycka på knappen "nästa kund" och spara tid och tankeverksamhet.
- Avsluta en av mina försäkringar. Jag råkar ha två eftersom en prackades på mig utan mitt samtycke när jag gick med i facket. Det jobbiga är att jag först borde ta reda på vilken som är mest förmånlig och minst kostsam, och för det krävs en djupdykning i papper och siffror.

Min bebis verkar inte heller ha särskilt bråttom, men än är den ju inte heller sen.

lönesamtal och betygsättning

Det verkar dessbättre att mina chefer har sett vad jag gör och att jag faktiskt gör mitt bästa för att göra ett så bra jobb som möjligt. Lönepåslaget blev det högsta möjliga. Fem procent är tydligen fantastiskt bra för denhär kommunen, som tidigare inte visat sig vara särskilt frikostiga med att uppskatta sina anställda genom att betala dem väl.
Det som gjorde mig lika glad som den oväntade höjningen var att de faktiskt lagt märke till min arbetsinsats. Jag förstår inte hur de kan ha sett vad jag gjort eftersom deras besök är osannolikt sällsynta - de förekommer inte alls - men något jag gjort verkar ha gett intryck. Kanske den sista elevutställningen, som faktiskt är mycket originell och visar att eleverna lärt sig något nytt?

Tyvärr måste jag tillbaka igen och ordna med de sista detaljerna innnan jag helt kan sätta punkt och vara hemma i ett år.

Idag har jag inte haft någon klåda, men ska ändå undersöka saken imorgon och ge ett blodprov. Fram tills dess får jag inte äta.

massa motgångar

Dendär klådan verkar inte alls vara bra...
endast två procent drabbas, men det är mycket värre om det händer tidigare. Det finns risk för att gallsyra går ut i navelsträngen, förstör kärlen och orsakar syrebrist.. men det kanske inte hinner hända nu när det bara är drygt två veckor kvar. Detta fick jag reda på nätet.
Alla gravidforum borde kunna spärras. Man blir ju fullständigt livrädd när man läser all skrämsel som finns där, och som verkar vara tagen helt ur luften. Som att tio procent av alla som drabbas av graviditetsklåda får dödfödda barn. Skitsnack, får jag reda på sedan, när jag hittat den vetenskapliga termen och kommer in på sidor som är skrivna av människor som är kunniga inom ämnet. Språket dessutom.. det måste finnas ett sätt att bara förhindra ovetenskapen från att komma upp på min skärm.

Efter barnmorskebesöket var planen att ordna endagslinser. Kravet för att få sådana av en optiker är att man kommer tillbaka efter två veckor och undersöker att allt fungerar. Jag meddelade att om två veckor är detta inte aktuellt pågrund av beräknad nedkomst. Priset för synkorrigeringen var dessutom hutlöst, vilket gjorde att jag bestämde mig för att gå därifrån utan några linser.

Därefter skulle en gardinupphängningsmekanism ordnas, varpå tanten i affären meddelar att det som jag vill ha inte passar till våra skenor. Trött meddelar jag att min sambo får ta hand om det eftersom det är han som är orsaken till den kostsamma gardinanordningen.

På kvällen - en banan som orsakar en syraeffekt som får det att kännas som att jag ska sprängas inifrån. Skönt dock att den tunga dagen kunde avslutas med en natts oavbruten sömn.

klåda och klädinköp

Märkte efter en inventering att bebisens garderob hade stora brister. Jag tog min stackars andra hälft till köpcentret i närheten och såg personlighetsförändringen í samma minut som vi gjorde entré. Stel, sammanbiten och tyst stegade han bort mot affären där jag sagt att det borde finnas kläder i lagom prisklass. Mer lättad och glad när vi hittat det vi skulle och åter gick mot bilen.
Skönt att det bara är i köpcentrummiljö som denna märkliga personlighet framträder, då beteendet påminde om någon med långt gången neuros, påväg mot det som är mycket värre än så. Skönt att läget ändå är så stabilt att jag inte känner oro.

Jag kan återigen inte sova. Jag behöver en dag helt utan intryck för att kunna få en natts sömn, vilket jag lyckades med igår, men idag var vi hos en ny vän. Efter det är jag inspirerad att börja måla igen. Jag vill också hitta ett eget sätt att göra bilder på. Ett sätt som jag sedan kan hålla mig till och bygga på och som kännetecknar just mitt bildarbete, men för det krävs just bildarbete och det är något jag ägnar allt för lite tid åt.

Det kliar i mina handflator och nu också under fötterna. Har läst att sådan klåda måste undersökas eftersom den kan tyda på leverbesvär. Måste komma ihåg att ta upp det med barnmorskan imorgon.

Sista arbetsdagen avklarad

...så nu sitter jag vid mitt nästan färdigstädade skrivbord, väntandes på att han ska sluta jobba så vi kan åka hem och ha helg. Bara jag ensam kvar i den hundraåriga byggnaden.

Helt färdigjobbat är det inte ändå. Jag ska hit igen, sätta de sista betygen och ha ett lönesamtal. Jag vill inte bli diskriminerad och bortglömd när de väljer vem som ska få vilket påslag.

Det känns bra idag!
Klassen jag haft under längst tid gruppkramade mig idag.
Vilken skön känsla, att veta att de helst hade velat ha kvar mig. Jag hade velat ha kvar dem också. Härliga barn som hade massa namnförslag till bebisen. Till våren ska de få träffa den och jag dem.

Nedräkning och sömnlöshet

Att sova med en tiokilosboll framför sig har visat sig vara en utmaning. Det går inte att andas normalt och dessutom är det någon som armbågar mig i ljumskarna, knäar mig i magen och drar med sina små fötter längs revbenen. Men rörelserna känns bra, trotts att de väcker mig.

Att jag sedan inte kan somna om beror emellertid på jobbet. Efter några minuters vakenhet kommer jag att tänka på allt som måste göras... de tvåhundra betygen osv.

Fem arbetsdagar kvar:
En chef som inte ser vad man gör och som säger "Vad skönt för dig att vikarien kommer redan på måndag och går bredvid sista veckan, det känns väl bra, utifallatt.." M... verkligen mitt största bekymmer. Om nu bebisen skulle komma i förväg tror jag att några uteblivna bildlektioner är det sista jag tänker på. Spännande hur en man i övre medelåldern fortfarande inte gått ifrån det egocentriska perspektiv som enligt böckerna ska börja försvinna i adolescensen. Men just nu... ältar jag allt jobb jag har framför mig och det i sig gör inte att jobbet blir gjort.

En chef som inte ser vad man gör och säger "klippa och klistra?" När jag sätter upp elevernas bildarbeten på svarta A4 så att de kan hänga fint i skolbiblioteket. Men titta på vad jag fått dem att göra istället, se vad de lärt sig! och höj en blivande småbarnsmammas lön, tack!

Tre graviditetsveckor kvar:
Vagga med tillhörande textilier finns. Bara att skruva ihop och köra en tvätt.

Födelsedag och foglossning

Genomfört:
Skrivit ett oräkneligt antal IG-varningar, Gjort en utställning av elevarbeten på skolan, köpt material till stjärngossestrutar, gått en kilometer med packning - vilket orsakat den totala ostyrseln i bäckenet som just nu gör att jag inte kan gå, skolkat från personalkonferansen och istället till hälften förberett tre utvecklingssamtal som jag ska hålla imorrn .

Jag fyller år också och vänner från förr och nu har smsat. Firat med godis framför tv:n. Kalaset var i söndags med i princip hela familjen samlad. Alla utom fästmannen, som åkt till andra sidan jorden. Men det är ok nu - bebisen kommer inte ut de närmaste dagarna. Det känns bra, jobbet verkar möjligt att uträtta och vi syns ju snart, han och jag.

Höstfrukt

Skiva en persimon.
Håll en skiva i motljus och se det sköna som bildas!

Nedräkning - Nio arbetsdagar kvar

Genomfört:
Ett utvecklingssamtal, satt upp två klassers bilder, fyra lektioner som gick bra och utan ovanligt stora konflikter...

Det tar på det. Jag vill verkligen vara hemma och inte göra något alls. Jag vill också ha ett jobb som jag kan utföra oberoende av hur en stor mängd andra människor väljer att bete sig. För sent för det nu, men jag har förhoppningar om att ett gymnasielärarjobb skulle tillåta att mer tid och energi kan läggas på kunskap och mindre på barnuppfostran. Nog om det.

Magen har sjunkit ner:
Bebisen börjar borra sig neråt nu.
Undrar hur ont det kan göra egentligen? Ska bli spännande att upptäcka det.
Jag känner mig redo.

Och jag ser fram emot att torka kräk och byta blöjor och trösta en skrikande bebis!