Att sova med en tiokilosboll framför sig har visat sig vara en utmaning. Det går inte att andas normalt och dessutom är det någon som armbågar mig i ljumskarna, knäar mig i magen och drar med sina små fötter längs revbenen. Men rörelserna känns bra, trotts att de väcker mig.
Att jag sedan inte kan somna om beror emellertid på jobbet. Efter några minuters vakenhet kommer jag att tänka på allt som måste göras... de tvåhundra betygen osv.
Fem arbetsdagar kvar:
En chef som inte ser vad man gör och som säger "Vad skönt för dig att vikarien kommer redan på måndag och går bredvid sista veckan, det känns väl bra, utifallatt.." M... verkligen mitt största bekymmer. Om nu bebisen skulle komma i förväg tror jag att några uteblivna bildlektioner är det sista jag tänker på. Spännande hur en man i övre medelåldern fortfarande inte gått ifrån det egocentriska perspektiv som enligt böckerna ska börja försvinna i adolescensen. Men just nu... ältar jag allt jobb jag har framför mig och det i sig gör inte att jobbet blir gjort.
En chef som inte ser vad man gör och säger "klippa och klistra?" När jag sätter upp elevernas bildarbeten på svarta A4 så att de kan hänga fint i skolbiblioteket. Men titta på vad jag fått dem att göra istället, se vad de lärt sig! och höj en blivande småbarnsmammas lön, tack!
Tre graviditetsveckor kvar:
Vagga med tillhörande textilier finns. Bara att skruva ihop och köra en tvätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar