barnbubbla

Sedan lilltjejen kom till världen har livet varit mest varit cirkulärt, eller motsatsen till linjärt, eller så. Jag har förstått att min vokabulär genomgått en märkbar utveckling bakåt. Retardering.
Om lilla livet sovit och mått bra har jag både lyckats borsta tänderna och duscha på samma dag- detta trotts att barnets far varit hemma.
Hur människor som får barn ensamma klarar av detta förstår jag inte - de borde skriva en handbok åt alla oss andra, som kanske inte ens kunde ordna allt innan en bebis invaderade våra liv.
Det cirkulära livet består i att äta, förhoppningsvis rapa, byta, tvätta, klä, leka... och där kommer vi till det lilla linjära - när hon börjar använda rösten till annat än att stånka och skrika med - att lyssna till små ord som gää, som sedan utvecklas till gäää. Riktigt spännande! Det första gää:et kom samtidigt som hon fyllde en månad - detta måste fyllas i i lilla boken som snart ska börja skrivas. De första fotona måste bara komma på posten först.

Jag har klätt mig vettigt och sminkat mig två gånger på sex veckor - de båda aftnarna - om ínte för dessa aftnar skulle jag inte ha gjort det en enda gång. Undrar hur länge bubblan tänker hålla i sig.. Jag antar att jag är den enda som kan spräcka den. Det är mysigt och skönt, men jag börjar sakna vännerna och längtar oerhört mycket efter en fika på stan, helst i sköna staden vid kusten. Det är förmodligen så att det är denhär småländska staden mitt i skogen som gör detta med mig - jag kände mig isolerad redan innan och det har inte blivit mindre isolerat av att jag inte kan ta mig hemifrån i mer än två timmar åt gången eller släpa med mig hela familjen västerut.

Ja, jag kan faktiskt lämna ett jobb som är precis ett sådant jag utbildat mig för för att bo där jag känner människor. Kollegorna är härliga personer, men jag har trivts, ja, inte jättebra. Jag har fått erfarenhet. Dendär kuststaden, dit vill jag nu!