förkylningsgnäll

Efter en hel veckas förkylningsgnäll från lillan, jobbar jag hårt på att stänga inne psykopaten inom mig. Armarna och ryggen är domnade eftersom jag måste bära runt på tiokilosklunsen överallt fast hon är kapabel att ta sig fram själv. Samtidigt som mjölksyran i vänsterarmen pumpar runt och jag försöker göra en flaska välling med den andra, bli jag dragen i håret av en liten fuktig hand som sliter den stackars hårtussen upp och ner samtidigt som stånkgnället ljudar rakt in i örat.

Utan att vilja det, slutar jag kommunicera och koncentrerar mig på att fixa den förbannade vällingflaskan innan armen trillar av. Blir man ignorerad låter man ännu mer. Fan, ner på golvet med dig. Var är nappjäveln?? Nähä? Vill du inte ha välling? jaha.. ska du ha macka istället då?

Mackan smulas sönder och slängs på golvet, skeden med fruktmos vänds på huvudet år och vattenflaskan skakas så det skvätter runt hela ettåringen för att sedan möta samma öde som den stackars ostsmörgåsen. Ja, då kan vi ju inte gå ut, för hungrig blir du väl förmodligen så fort vi kommer utanför dörren. ok, vänta med maten. Klockan hinner bli halv tolv och det är snart sovdags. Äntligen hungrig. Lika bra att skita i promenaden och låta henne sova inne. Tid för slapperi.

Hata sitt tråkiga trötta själv.