...för bebisen är inte längre någon bebis. Hon förstår det mesta man säger och kan hänga med i ett vuxensamtal. Ja, hon snappar upp massa ord som hon härmar. Ingen idé att snacka över huvudet på en sådan.
Tre dagars ledighet kvar tills jag traskar in i entrén där det luktar parfym och blöta ytterkläder. Där snö som fallit av traskande vinterkängor bildar grusiga pölar på grått marmorgolv. Där man ständigt måste se och höra för att försäkra sig om att alla mår bra, ingen är utanför och så att alla vårdar sitt språk. Där några hälsar artigt, några springer efter och frågar om vad vi ska göra idag och några undviker.
snart växer pappershögarna,
eller nej,
jag ska ta tag i dem.
jag vill inte ha några växande pappershögar. Jag ska ha kontroll. Över papprena. Så jag kan ägna mig åt undervisning och prata med elever.
Skriva på lappar, fylla i närvaro, bevilja lov, fylla i timrapporter, ringa samtal hem -" jo, din son har skolkat idag"(kul), skriva omdömen, utvärdera, hänga upp bilder, betygssätta.
Jo, lite tid för undervisning och planering av sådan kanske det kan bli.
Jag ser lite lite fram emot det.
Ungarna ska lära sig bild, att göra bild och att tänka bild.
Och under tiden ska de ha kul.
Och det ska jag också ha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ja, det måste du få ha. nån slags glädje måste man hitta för att orka. det kommer bli toppen.
tänk förresten om man utvecklades i den takt som den lilla gör, hela livet.
det vore grymt:) Om man hade den nyfikenheten - se en förpackning man aldrig sett förut och bli så faschinerad att man måste undersöka den in i minsta molekyl:) Så klok man skulle bli!
Skicka en kommentar