...så nu sitter jag vid mitt nästan färdigstädade skrivbord, väntandes på att han ska sluta jobba så vi kan åka hem och ha helg. Bara jag ensam kvar i den hundraåriga byggnaden.
Helt färdigjobbat är det inte ändå. Jag ska hit igen, sätta de sista betygen och ha ett lönesamtal. Jag vill inte bli diskriminerad och bortglömd när de väljer vem som ska få vilket påslag.
Det känns bra idag!
Klassen jag haft under längst tid gruppkramade mig idag.
Vilken skön känsla, att veta att de helst hade velat ha kvar mig. Jag hade velat ha kvar dem också. Härliga barn som hade massa namnförslag till bebisen. Till våren ska de få träffa den och jag dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
skönt att komma ifrån stället kan jag tänka..
har karln din kommit hem från utlandet än?? *börjar ju närma sig*
de gör mycket dedär kramarna. vilken lyx det är ändå, att få kramar på jobbet.
Skicka en kommentar