förkylningsgnäll

Efter en hel veckas förkylningsgnäll från lillan, jobbar jag hårt på att stänga inne psykopaten inom mig. Armarna och ryggen är domnade eftersom jag måste bära runt på tiokilosklunsen överallt fast hon är kapabel att ta sig fram själv. Samtidigt som mjölksyran i vänsterarmen pumpar runt och jag försöker göra en flaska välling med den andra, bli jag dragen i håret av en liten fuktig hand som sliter den stackars hårtussen upp och ner samtidigt som stånkgnället ljudar rakt in i örat.

Utan att vilja det, slutar jag kommunicera och koncentrerar mig på att fixa den förbannade vällingflaskan innan armen trillar av. Blir man ignorerad låter man ännu mer. Fan, ner på golvet med dig. Var är nappjäveln?? Nähä? Vill du inte ha välling? jaha.. ska du ha macka istället då?

Mackan smulas sönder och slängs på golvet, skeden med fruktmos vänds på huvudet år och vattenflaskan skakas så det skvätter runt hela ettåringen för att sedan möta samma öde som den stackars ostsmörgåsen. Ja, då kan vi ju inte gå ut, för hungrig blir du väl förmodligen så fort vi kommer utanför dörren. ok, vänta med maten. Klockan hinner bli halv tolv och det är snart sovdags. Äntligen hungrig. Lika bra att skita i promenaden och låta henne sova inne. Tid för slapperi.

Hata sitt tråkiga trötta själv.

Svettig och helt utmattad

är jag efter vaccineringen, men det känns bra. Lillan har äntligen somnat efter att ha dansat till singing bee ikväll, ja.. vi tittade på det - det var ungefär vad vi orkade. Hon är rolig nu, diggar så fort hon hör en takt, och hela kroppen följer med eftersom huvudet är sådär en tredjedel av hela hennes lilla gestalt. Hon är det finaste:)

Efter att inte ha gjort något digitalt bildarbete sedan jag slutade jobba för ett år senn tänkte jag att jag skulle inleda något, jag tittade igenom mina program, skrivbordet, men inget photoshop! Var har det tagit vägen? Bra anledning att återvända till soffan.
Jag är ju trotts allt vaccinsvettigtrött.

Vardagsfixande.

Idag tog jag tag i förskoleletandet, det jag borde gjort för flera veckor sedan. När lillan sov surfade jag in på kommunens hemsida och letade upp vad som fanns i närområdet. En förskola gick bort fast den ligger nära - för utsatt läge. En annan förskola gick också bort direkt - ligger mitt i stans mest trafikerade korsning. En förskola låg nära, trevliga pedagogiska idéer, trädgård, men inte lika trevliga lokaler av bilderna att döma. En förskola skulle ha passat - fina lokaler, bra pedagogiska tankar, men alldeles för långt bort. Bil krävs.
Men vi ska titta på den ändå.
Tänk, som någon på FB sa, om man kunde fixa en egen.

Inreda pedagogiskt, med färg, ljus, roliga leksaker, schyssta små funktionella möbler och annat i lagom höjd, unga roliga fröknar och någon gammal och mysig, en ateljé, en utklädningshörna i anslutning till en liten scen, en trädgård med äppelträd, en härlig mattant och massa grönsaker, frukt och goda nyttiga och barnsliga rätter varje dag, massa lek, massa skapande, dans, dramalek, pyssel och teman som hjälper barnen att förstå sin omvärld, genustänk, massa böcker, berättelser, rim, ramsor och massa plats för varje barn att få uttrycka sig. Små barngrupper.
Tänk.

Å nej!

För första gången är jag alldeles för sen med att anmäla mig till en kurs. Jag surfar ändå optimistiskt in på HJ:s hemsida, kollar fristående kurser, hittar min sköna kurs och får reda på att den är inställd! Måste försöka få tag på folk som vill gå fortsättningskursen!! Annars kan jag inte gjuta mer från att kursen slutar tills vi köper det perfekta huset.. och det kan ta precis hur lång tid som helst, särskilt i betonglösa veckor räknat. Det måste gå. Jag ska ju starta en verksamhet här, jag ska ju gjuta ett handfat och en bordsskiva och jag måste lära mig mer!
Idag ska jag till högskolan och kolla hur mina gjutningar från i lördags blev. Sjukt spännande!

Nu brinner snart betongen.

Idag fick jag en dag för mig själv. Några timmar spenderade jag på högskolan med att gjuta liv i mina idéer om ljusstakar och krukor. Om tre dagar är det lagom att titta på resultatet av experimenten.

Besatt av betong!

Min betongkurs blir bara bättre och bättre, jag blir bara mer och mer intresserad. Lillan väcker mig på natten, dricker välling, krånglar runt, sover dåligt där mellan oss nu när hon är förkyld och sedan är jag så vaken jag kan bli. Det jag ser framför mig är form i betong, mjölkkartonger som blir till former att gjuta i, gummiplattor som klipps och klistras på kartongens insida för att bilda mönster, betong som rinner.
Helt dödstrött, halvsover och drömmer om betong.
Lillan måste ha välling.
Det kan aldrig vara nyttigt att dricka betong? tänker jag i min sömndvala.
Går upp och gjuter i välling i flaskan som hon slurkar i sig. Så somnar hon.
Vaken igen. Betongen flödar, rinner in i vrår och bildar mönster i det som ska bli krukor, vaser ljusstakar.
Lycka. Lyckaform. Perfekt.
Lyckaform.se knappar jag in.
Fan - upptaget. Såklart.
Nej, idag går jag dit och gjuter liv i alla idéer om betong.

tre månader kvar

knappt.. tills jag börjar jobba igen. När jag kommer till skolan vet jag att det kommer att kännas som om jag bara varit borta i en månad. På ett sätt känns det spännande, detdär med att organisera verksamheten, att planera och handleda bildarbete. Att få vara lite kreativ och att börja tänka lite igen. Men allt det andra? Papper, skolk som måste rapporteras till föräldrar, att behöva bli arg, ljudnivån som jag inte har kommit på någon lösning på.. nej, det blir nog bra, men jag ska nog förtränga jobbet i två månader till. Minst.

En projektidé har dykt upp.

Måste göra en marknadsundersökning dock, för att se om det är genomförbart, ja, och kanske flytta till rätt stad först, för detta inbegriper andra människor, eller snarare, det bygger på andra människor.
Tänk såhär: Vad gjorde man på kvällarna när man var sådär 13 - 18 år? Vore det inte bra om det fanns något utvecklande, typ som en café / ateljéverksamhet på kvällar dit man kan gå för att hänga, lära och utöva sådant som man tycker är kul? Jag tänker på mats trondmans bok "kloka möten" (jag tror det var den), fast utveckla verksamheten mot kultur. tänk en teaterpedagog, en konstnär / bildpedagog, en socionom, en musikpedagog och någon mer. tänk vad man kunde göra!

Vad hände med kommunikationen???

Inte konstigt att de flesta skiljer sig innan barnet är ett år om män slutar kunna prata. eller har de aldrig kunnat det?

Om livskvalitet

Shit vad jag skulle kunna utnyttja denhär underbara tiden om jag befann mig lite längre västerut!
Fast nu bor jag inte i östblocket och året är inte1982, men jag klagar ändå.
Denhär stan gör mig så oerhört uttråkad.
Jag drar nu, om det går.
Hoppashoppashoppas att det går.

Måleri i rött och gult

jennyskonst.se

Min vän / kollega gör så fantastiskt sköna målningar.
Jag vill också, men det händer inte så mycket här av det slaget tyvärr.. men det kommer!

om tiden..

På min dagliga promenad kring stadens ena sjö, gick jag tillsammans med dotter i vagn förbi byggnaden där högre utbildning för olika vårdyrken bedrivs. Studenterna som glatt gick ner för trappan efter dagens slut tedde sig något yngre än mig.. det såg så ut - bara en sån sak?

Distans till jobbet

En underbar arbetskamrat var hos mig på besök. Härlig är hon, tanten, hemkunskapsfröken som jag hade som mentor första terminen och som jag delade klassen med.
Hon berättade det senaste från skolan.
Klasserna är fortfarande desamma - fortfarande stökigt, högljutt, respektlöst. Fortfarande få som vet vad de gör i skolan och ännu färre är de som tar hänsyn till de som vill få ut något av den utbildning som skolan gör sitt bästa för att ge - i dessa två specifika klasser, vill säga.

Nu undrar jag, som fått lite distans till jobbet varför i hela världen jag jobbar där?!! Kunde jag inte vara lite mer kreativ när jag valde yrke?
Jag skulle gärna jobba som lärare egentligen, jag tycker om skolan egentligen - men i den formen som skolan är i, så tycker jag inte om den alls. Skolan som arbetsplats är grymt oglamorös, skitig, stressig. Man måste ha koll på allt, man förväntas veta allt, man får fostra andras barn och lära dem saker som man själv tyckte var självklart när man var fem år, man blir granskad underifrån och överifrån och utifrån, för en helusel lön dessutom! Utbildningen man gått blir efter granskning underkänd och omgjord.
Varför la jag inte sex års studier på att gå spännande fristående kurser? Sådant som verkligen kunde varit intressant? Och blivit något som ingen vet vad, men som skulle varit bredare och kunnat ge jobb inom olika områden?
Shit vilken ångest jag fick. Vad gör jag nu?
Jag får tänka under mammaledigheten, men jag vet inte vad man kan göra åt saken. Jag är sjukt trött på att vara såhär okreativ.
Om jag skulle haft några csn-år kvar skulle jag lätt ombildat mig. Så känner jag idag.
fanfanfan... Fan!

barnbubbla

Sedan lilltjejen kom till världen har livet varit mest varit cirkulärt, eller motsatsen till linjärt, eller så. Jag har förstått att min vokabulär genomgått en märkbar utveckling bakåt. Retardering.
Om lilla livet sovit och mått bra har jag både lyckats borsta tänderna och duscha på samma dag- detta trotts att barnets far varit hemma.
Hur människor som får barn ensamma klarar av detta förstår jag inte - de borde skriva en handbok åt alla oss andra, som kanske inte ens kunde ordna allt innan en bebis invaderade våra liv.
Det cirkulära livet består i att äta, förhoppningsvis rapa, byta, tvätta, klä, leka... och där kommer vi till det lilla linjära - när hon börjar använda rösten till annat än att stånka och skrika med - att lyssna till små ord som gää, som sedan utvecklas till gäää. Riktigt spännande! Det första gää:et kom samtidigt som hon fyllde en månad - detta måste fyllas i i lilla boken som snart ska börja skrivas. De första fotona måste bara komma på posten först.

Jag har klätt mig vettigt och sminkat mig två gånger på sex veckor - de båda aftnarna - om ínte för dessa aftnar skulle jag inte ha gjort det en enda gång. Undrar hur länge bubblan tänker hålla i sig.. Jag antar att jag är den enda som kan spräcka den. Det är mysigt och skönt, men jag börjar sakna vännerna och längtar oerhört mycket efter en fika på stan, helst i sköna staden vid kusten. Det är förmodligen så att det är denhär småländska staden mitt i skogen som gör detta med mig - jag kände mig isolerad redan innan och det har inte blivit mindre isolerat av att jag inte kan ta mig hemifrån i mer än två timmar åt gången eller släpa med mig hela familjen västerut.

Ja, jag kan faktiskt lämna ett jobb som är precis ett sådant jag utbildat mig för för att bo där jag känner människor. Kollegorna är härliga personer, men jag har trivts, ja, inte jättebra. Jag har fått erfarenhet. Dendär kuststaden, dit vill jag nu!

Nu skriver vi 09..

..men livet ser ut som de senast fem veckorna. Den stora förändringen skedde då. Julafton eller nyår känns som något som händer vid sidan om. Närvaron är inte densamma.

Vännen ställde till med ett fantastiskt kalas, med tunnabad - som jag dessvärre inte kunde delta i -, underbar mat och härliga vänner. Det härliga var att träffa dem allihopa. Den senaste tiden har ju spenderats hemma med lilla familjen och det kändes uppfriskande att träffa vännerna igen.

Det nya året däremot.. var inte något jag ägnade någon tanke åt.

Igår kom han hem med en fet systemkamera:) Jag har velat ha en systemkamera i två år och nu har det hänt att vi har en! ..med hjälp av ett bidrag från de generösa svärföräldrarna. Ska bli sännande att upptäcka fotografiet som medium!

Här är några nybörjarsmakprov...

Att ett par tomtar kan bli spännande liksom! Inte så spännande för den som inte har sett dem på vår sideboard och inte kan jämföra skillnaden.. men - det händer saker!