En till natt med avbruten sömn, omsomningsbesvär, sparkar mot alla möjliga organ och mardrömmar. Tydligen normalt i det här skedet, men inte mer angenämt för det.
Jag är börjar bli duktigt trött på att inte kunna gå normalt, få andningssvårigheter när jag ligger på rygg, väga massa kilo mer än normalt och ha ett uppluckrat bäcken. Jag upplevde fram till för några veckor sedan magen och allt annat som ett skönt och härligt tillstånd, men nu börjar det bli riktigt betungande.
Jag antar att det är det som är meningen - att kunna tänka "det får göra hur j-a ont det vill, bara den kommer ut!".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
ja, det är nog så.. att "det får göra hur j.vla ont det vill, bara den kommer ut"
och sen kommer du fortfarande ha sömnsvårigheter, fast på ett annat plan, du kommer aldrig få sova :D
sant.. tänkte inte på det i skrivande stund
nu har du inte skrivit på länge... har bäbisen kommit? :-)
Skicka en kommentar