De senaste tre veckorna har all min tid vigts åt lilla knytet.
Detta är en stor händelse, så jag väljer att dela med mig av den, eftersom det är en positiv berättelse.
Hon kom sex dagar tidigare än beräknat, och med en fart som nog var någon typ av rekord inom förlossningsvetenskapen. Jag hade räknat med ett dygns tortyrisk plåga när han ringde förlossningen och sa att vi nog borde komma nu. Då var klockan kanske åtta på kvällen, väskan inte packad och den intagna middagen uppspydd. Värkarna hade pågått i sådär fyra timmar. Ingen fara, sa dom. Vi väntade lite till, men snart ringde han igen och vi fick åka in.
Jag blev inkopplad till en apparat som mätte bebisens aktivitet och mina egna värkar och översatte värkarna i siffror. 5 var skönt. När det började dra sig mot högre tal blev det värre. 36 var högsta noteringen och det gjorde ont. Andas djupt, skulle man.
Efter att ha kopplats loss från apparaten mättes öppenheten med två fingrar. Denna visade sig vara åtta centimeter.
Jag hade önskat en epidural eftersom smärta inte vill upplevas av mig. Det finns ingen anledning när det finns medel. Det frågades om jag fortfarande ville ha en sådan och jag frågade hur mycket ondare detta kommer att göra. Inte alls mycket ondare blev svaret, och `detta kommer gå fort`. Jag valde att strunta i den välsignelse som epiduralen av många beskrivits som, eftersom den ändå inte skulle hjälpa i utdrivningsskedet. Smärtan jag hade kunde jag stå ut med om det skulle gå fort.
Vi kom in till förlossningsrummet, prytt av en G. Klimt-målning som jag sedan upptäckte.
Hon ställde mig vid sängen, bullade upp en sackosäck, berättade hur jag skulle andas in och ut i masken, och krystvärken kom samtidigt som lustgasen fyllde mitt medvetande. Två fingrar upp igen, vilket tillsammans med värken fick mig att känna mig som en ko, kommer jag ihåg.
Överrumplande känsla, när något så stort tränger ner och fyller ut, samtidigt som en flod med fostervatten och annat slem forsar ner och träffar golvet.
Jag vet inte om jag släppte masken här, jag tror inte det, för snart kom nästa krystvärk och i allt det blöta kände jag hur huvudet (svårt att hitta beskrivande ord) åkte ut och direkt därefter kroppen. Bebisen på golvet. Efter en sekund, bebisen på sängen som ruskas om med en handduk. Jag som vrålar `den kom på golvet`och hon som säger till honom `du följer med`. I all syrgashöghet förstår jag vad som har hänt, men det biter sig inte in känslomässigt. jag undrar om den lever. De kommer in med henne innan jag hinner bli riktigt rädd för att hon är död. Han säger hennes namn.
De säger att hon mår bra, att navelsträngen gick av, att hon tappade lite blod, att hon blev nerkyld och att det var därför hon hade så dålig färg, men färgen hade redan blivit bättre, hon såg ut att må bra, hon rörde sig normalt. Det är förmodligen ingen fara med henne, sa dom.
Han var chockad, trodde hon skulle dö. Jag hann inte förstå och var kanske mer upptagen av vad som hänt med min kropp, så jag var glad att hon levde och tänkte inte på vad som kunde hänt - på några dagar.
Hela förloppet tog sex och en halv timme. Utdrivningen, två minuter.
Lilla knytet på bröstet och vi blir lämnade ifred en stund. Hon ser inte ut som jag, men är oöverträffligt söt för att precis ha kommit ut i världen. Så tycker förmodligen alla om sina barn. Öronen är slickade mot huvudet, håret ser svart ut och det är ganska mycket av det, ser man om man lyfter lite på mössan hon fått på sig. Huvudet är perfekt. Hon börjar leta efter mat.
tisdag 23 december 2008
onsdag 26 november 2008
Detta börjar bli tröttsamt
En till natt med avbruten sömn, omsomningsbesvär, sparkar mot alla möjliga organ och mardrömmar. Tydligen normalt i det här skedet, men inte mer angenämt för det.
Jag är börjar bli duktigt trött på att inte kunna gå normalt, få andningssvårigheter när jag ligger på rygg, väga massa kilo mer än normalt och ha ett uppluckrat bäcken. Jag upplevde fram till för några veckor sedan magen och allt annat som ett skönt och härligt tillstånd, men nu börjar det bli riktigt betungande.
Jag antar att det är det som är meningen - att kunna tänka "det får göra hur j-a ont det vill, bara den kommer ut!".
Jag är börjar bli duktigt trött på att inte kunna gå normalt, få andningssvårigheter när jag ligger på rygg, väga massa kilo mer än normalt och ha ett uppluckrat bäcken. Jag upplevde fram till för några veckor sedan magen och allt annat som ett skönt och härligt tillstånd, men nu börjar det bli riktigt betungande.
Jag antar att det är det som är meningen - att kunna tänka "det får göra hur j-a ont det vill, bara den kommer ut!".
måndag 24 november 2008
Filmkväll
Jag förstår verkligen inte westernfilmer. En genre som var ytterst populär under min uppväxt och som jag uppskattade då - kanske i brist på annat - men nu sitter vi och ser en ny westernrulle och jag förstår inte vad den går ut på, vad storyn är eller vad den är tänkt att förmedla. Ska den bara skildra en tid? Är den en ursäkt för att skriva dialog? Vad är syftet? Vad är storyn? Jag fattar inte.
Tillslut reser jag mig ur soffan.
Tillslut reser jag mig ur soffan.
nätaktivitet
Har till slut ordnat en profil på facebook. Trodde jag inte att jag skulle, men det går ju att man är lite tillgänglig och kontaktbar.
Att ordna med papper
Planen var att dagen skulle vigas åt diverse pappersarbete. Just sådant kreativitetshämmande, tidskrävande telefon- och nätsittande som gör livet riktigt torrt.
Det som är fördelen med att få det gjort är att man därefter kan ägna sig åt mer spännande sysselsättningar, så som romanläsning eller kanske tom. teckning.
Det som är nackdelen med att inte utföra det tråkiga pappersgörat är att en hel dag går åt till att ta sats att göra det, samtidigt som hela nästa dag måste vigas till att faktiskt få det gjort.
Självklart väljer jag att ta sats hela dagen och inte göra något alls, för att istället behöva göra det imorgon istället.
Jag väljer det trots att det ger mig lite hög puls när jag ligger i sängen och försöker gå upp för att ta mig till närmaste ställe med brev, kuvert och postlåda. Men den lite högre pulsen gör såklart inte att jag reser mig upp och gör det.
Det jag alltså behöver göra imorgon är:
- Skicka försäkringskassepapper till lönemänniskan, så hon kan fylla i mina inkomstuppgifter.
- Gå till banken och fixa ett bankkort.
Mitt gamla svaldes i fredags av en mycket misstänksam bankomat som trodde att mitt kort utsatts för "vad det nu hette". Kopiering av kod ungefär, vilket jag faktiskt fick reda på när jag ringde banken för att ordna ett nytt kort.
- Gå på försäkringskassans utbildning för blivande föräldrar. Systemet är komplicerat nog för att ha en timmes utbildning varannan vecka för målgruppen som ska nyttja föräldraförsäkring. En fördel för de anställda är också att vad man än har för fråga (jag gick till f-kassan med ett antal spörsmål i förra veckan) så kan de hänvisa till denna fantastiska utbildning och på så sätt trycka på knappen "nästa kund" och spara tid och tankeverksamhet.
- Avsluta en av mina försäkringar. Jag råkar ha två eftersom en prackades på mig utan mitt samtycke när jag gick med i facket. Det jobbiga är att jag först borde ta reda på vilken som är mest förmånlig och minst kostsam, och för det krävs en djupdykning i papper och siffror.
Min bebis verkar inte heller ha särskilt bråttom, men än är den ju inte heller sen.
Det som är fördelen med att få det gjort är att man därefter kan ägna sig åt mer spännande sysselsättningar, så som romanläsning eller kanske tom. teckning.
Det som är nackdelen med att inte utföra det tråkiga pappersgörat är att en hel dag går åt till att ta sats att göra det, samtidigt som hela nästa dag måste vigas till att faktiskt få det gjort.
Självklart väljer jag att ta sats hela dagen och inte göra något alls, för att istället behöva göra det imorgon istället.
Jag väljer det trots att det ger mig lite hög puls när jag ligger i sängen och försöker gå upp för att ta mig till närmaste ställe med brev, kuvert och postlåda. Men den lite högre pulsen gör såklart inte att jag reser mig upp och gör det.
Det jag alltså behöver göra imorgon är:
- Skicka försäkringskassepapper till lönemänniskan, så hon kan fylla i mina inkomstuppgifter.
- Gå till banken och fixa ett bankkort.
Mitt gamla svaldes i fredags av en mycket misstänksam bankomat som trodde att mitt kort utsatts för "vad det nu hette". Kopiering av kod ungefär, vilket jag faktiskt fick reda på när jag ringde banken för att ordna ett nytt kort.
- Gå på försäkringskassans utbildning för blivande föräldrar. Systemet är komplicerat nog för att ha en timmes utbildning varannan vecka för målgruppen som ska nyttja föräldraförsäkring. En fördel för de anställda är också att vad man än har för fråga (jag gick till f-kassan med ett antal spörsmål i förra veckan) så kan de hänvisa till denna fantastiska utbildning och på så sätt trycka på knappen "nästa kund" och spara tid och tankeverksamhet.
- Avsluta en av mina försäkringar. Jag råkar ha två eftersom en prackades på mig utan mitt samtycke när jag gick med i facket. Det jobbiga är att jag först borde ta reda på vilken som är mest förmånlig och minst kostsam, och för det krävs en djupdykning i papper och siffror.
Min bebis verkar inte heller ha särskilt bråttom, men än är den ju inte heller sen.
tisdag 18 november 2008
lönesamtal och betygsättning
Det verkar dessbättre att mina chefer har sett vad jag gör och att jag faktiskt gör mitt bästa för att göra ett så bra jobb som möjligt. Lönepåslaget blev det högsta möjliga. Fem procent är tydligen fantastiskt bra för denhär kommunen, som tidigare inte visat sig vara särskilt frikostiga med att uppskatta sina anställda genom att betala dem väl.
Det som gjorde mig lika glad som den oväntade höjningen var att de faktiskt lagt märke till min arbetsinsats. Jag förstår inte hur de kan ha sett vad jag gjort eftersom deras besök är osannolikt sällsynta - de förekommer inte alls - men något jag gjort verkar ha gett intryck. Kanske den sista elevutställningen, som faktiskt är mycket originell och visar att eleverna lärt sig något nytt?
Tyvärr måste jag tillbaka igen och ordna med de sista detaljerna innnan jag helt kan sätta punkt och vara hemma i ett år.
Idag har jag inte haft någon klåda, men ska ändå undersöka saken imorgon och ge ett blodprov. Fram tills dess får jag inte äta.
Det som gjorde mig lika glad som den oväntade höjningen var att de faktiskt lagt märke till min arbetsinsats. Jag förstår inte hur de kan ha sett vad jag gjort eftersom deras besök är osannolikt sällsynta - de förekommer inte alls - men något jag gjort verkar ha gett intryck. Kanske den sista elevutställningen, som faktiskt är mycket originell och visar att eleverna lärt sig något nytt?
Tyvärr måste jag tillbaka igen och ordna med de sista detaljerna innnan jag helt kan sätta punkt och vara hemma i ett år.
Idag har jag inte haft någon klåda, men ska ändå undersöka saken imorgon och ge ett blodprov. Fram tills dess får jag inte äta.
måndag 17 november 2008
massa motgångar
Dendär klådan verkar inte alls vara bra...
endast två procent drabbas, men det är mycket värre om det händer tidigare. Det finns risk för att gallsyra går ut i navelsträngen, förstör kärlen och orsakar syrebrist.. men det kanske inte hinner hända nu när det bara är drygt två veckor kvar. Detta fick jag reda på nätet.
Alla gravidforum borde kunna spärras. Man blir ju fullständigt livrädd när man läser all skrämsel som finns där, och som verkar vara tagen helt ur luften. Som att tio procent av alla som drabbas av graviditetsklåda får dödfödda barn. Skitsnack, får jag reda på sedan, när jag hittat den vetenskapliga termen och kommer in på sidor som är skrivna av människor som är kunniga inom ämnet. Språket dessutom.. det måste finnas ett sätt att bara förhindra ovetenskapen från att komma upp på min skärm.
Efter barnmorskebesöket var planen att ordna endagslinser. Kravet för att få sådana av en optiker är att man kommer tillbaka efter två veckor och undersöker att allt fungerar. Jag meddelade att om två veckor är detta inte aktuellt pågrund av beräknad nedkomst. Priset för synkorrigeringen var dessutom hutlöst, vilket gjorde att jag bestämde mig för att gå därifrån utan några linser.
Därefter skulle en gardinupphängningsmekanism ordnas, varpå tanten i affären meddelar att det som jag vill ha inte passar till våra skenor. Trött meddelar jag att min sambo får ta hand om det eftersom det är han som är orsaken till den kostsamma gardinanordningen.
På kvällen - en banan som orsakar en syraeffekt som får det att kännas som att jag ska sprängas inifrån. Skönt dock att den tunga dagen kunde avslutas med en natts oavbruten sömn.
endast två procent drabbas, men det är mycket värre om det händer tidigare. Det finns risk för att gallsyra går ut i navelsträngen, förstör kärlen och orsakar syrebrist.. men det kanske inte hinner hända nu när det bara är drygt två veckor kvar. Detta fick jag reda på nätet.
Alla gravidforum borde kunna spärras. Man blir ju fullständigt livrädd när man läser all skrämsel som finns där, och som verkar vara tagen helt ur luften. Som att tio procent av alla som drabbas av graviditetsklåda får dödfödda barn. Skitsnack, får jag reda på sedan, när jag hittat den vetenskapliga termen och kommer in på sidor som är skrivna av människor som är kunniga inom ämnet. Språket dessutom.. det måste finnas ett sätt att bara förhindra ovetenskapen från att komma upp på min skärm.
Efter barnmorskebesöket var planen att ordna endagslinser. Kravet för att få sådana av en optiker är att man kommer tillbaka efter två veckor och undersöker att allt fungerar. Jag meddelade att om två veckor är detta inte aktuellt pågrund av beräknad nedkomst. Priset för synkorrigeringen var dessutom hutlöst, vilket gjorde att jag bestämde mig för att gå därifrån utan några linser.
Därefter skulle en gardinupphängningsmekanism ordnas, varpå tanten i affären meddelar att det som jag vill ha inte passar till våra skenor. Trött meddelar jag att min sambo får ta hand om det eftersom det är han som är orsaken till den kostsamma gardinanordningen.
På kvällen - en banan som orsakar en syraeffekt som får det att kännas som att jag ska sprängas inifrån. Skönt dock att den tunga dagen kunde avslutas med en natts oavbruten sömn.
klåda och klädinköp
Märkte efter en inventering att bebisens garderob hade stora brister. Jag tog min stackars andra hälft till köpcentret i närheten och såg personlighetsförändringen í samma minut som vi gjorde entré. Stel, sammanbiten och tyst stegade han bort mot affären där jag sagt att det borde finnas kläder i lagom prisklass. Mer lättad och glad när vi hittat det vi skulle och åter gick mot bilen.
Skönt att det bara är i köpcentrummiljö som denna märkliga personlighet framträder, då beteendet påminde om någon med långt gången neuros, påväg mot det som är mycket värre än så. Skönt att läget ändå är så stabilt att jag inte känner oro.
Jag kan återigen inte sova. Jag behöver en dag helt utan intryck för att kunna få en natts sömn, vilket jag lyckades med igår, men idag var vi hos en ny vän. Efter det är jag inspirerad att börja måla igen. Jag vill också hitta ett eget sätt att göra bilder på. Ett sätt som jag sedan kan hålla mig till och bygga på och som kännetecknar just mitt bildarbete, men för det krävs just bildarbete och det är något jag ägnar allt för lite tid åt.
Det kliar i mina handflator och nu också under fötterna. Har läst att sådan klåda måste undersökas eftersom den kan tyda på leverbesvär. Måste komma ihåg att ta upp det med barnmorskan imorgon.
Skönt att det bara är i köpcentrummiljö som denna märkliga personlighet framträder, då beteendet påminde om någon med långt gången neuros, påväg mot det som är mycket värre än så. Skönt att läget ändå är så stabilt att jag inte känner oro.
Jag kan återigen inte sova. Jag behöver en dag helt utan intryck för att kunna få en natts sömn, vilket jag lyckades med igår, men idag var vi hos en ny vän. Efter det är jag inspirerad att börja måla igen. Jag vill också hitta ett eget sätt att göra bilder på. Ett sätt som jag sedan kan hålla mig till och bygga på och som kännetecknar just mitt bildarbete, men för det krävs just bildarbete och det är något jag ägnar allt för lite tid åt.
Det kliar i mina handflator och nu också under fötterna. Har läst att sådan klåda måste undersökas eftersom den kan tyda på leverbesvär. Måste komma ihåg att ta upp det med barnmorskan imorgon.
fredag 14 november 2008
Sista arbetsdagen avklarad
...så nu sitter jag vid mitt nästan färdigstädade skrivbord, väntandes på att han ska sluta jobba så vi kan åka hem och ha helg. Bara jag ensam kvar i den hundraåriga byggnaden.
Helt färdigjobbat är det inte ändå. Jag ska hit igen, sätta de sista betygen och ha ett lönesamtal. Jag vill inte bli diskriminerad och bortglömd när de väljer vem som ska få vilket påslag.
Det känns bra idag!
Klassen jag haft under längst tid gruppkramade mig idag.
Vilken skön känsla, att veta att de helst hade velat ha kvar mig. Jag hade velat ha kvar dem också. Härliga barn som hade massa namnförslag till bebisen. Till våren ska de få träffa den och jag dem.
Helt färdigjobbat är det inte ändå. Jag ska hit igen, sätta de sista betygen och ha ett lönesamtal. Jag vill inte bli diskriminerad och bortglömd när de väljer vem som ska få vilket påslag.
Det känns bra idag!
Klassen jag haft under längst tid gruppkramade mig idag.
Vilken skön känsla, att veta att de helst hade velat ha kvar mig. Jag hade velat ha kvar dem också. Härliga barn som hade massa namnförslag till bebisen. Till våren ska de få träffa den och jag dem.
söndag 9 november 2008
Nedräkning och sömnlöshet
Att sova med en tiokilosboll framför sig har visat sig vara en utmaning. Det går inte att andas normalt och dessutom är det någon som armbågar mig i ljumskarna, knäar mig i magen och drar med sina små fötter längs revbenen. Men rörelserna känns bra, trotts att de väcker mig.
Att jag sedan inte kan somna om beror emellertid på jobbet. Efter några minuters vakenhet kommer jag att tänka på allt som måste göras... de tvåhundra betygen osv.
Fem arbetsdagar kvar:
En chef som inte ser vad man gör och som säger "Vad skönt för dig att vikarien kommer redan på måndag och går bredvid sista veckan, det känns väl bra, utifallatt.." M... verkligen mitt största bekymmer. Om nu bebisen skulle komma i förväg tror jag att några uteblivna bildlektioner är det sista jag tänker på. Spännande hur en man i övre medelåldern fortfarande inte gått ifrån det egocentriska perspektiv som enligt böckerna ska börja försvinna i adolescensen. Men just nu... ältar jag allt jobb jag har framför mig och det i sig gör inte att jobbet blir gjort.
En chef som inte ser vad man gör och säger "klippa och klistra?" När jag sätter upp elevernas bildarbeten på svarta A4 så att de kan hänga fint i skolbiblioteket. Men titta på vad jag fått dem att göra istället, se vad de lärt sig! och höj en blivande småbarnsmammas lön, tack!
Tre graviditetsveckor kvar:
Vagga med tillhörande textilier finns. Bara att skruva ihop och köra en tvätt.
Att jag sedan inte kan somna om beror emellertid på jobbet. Efter några minuters vakenhet kommer jag att tänka på allt som måste göras... de tvåhundra betygen osv.
Fem arbetsdagar kvar:
En chef som inte ser vad man gör och som säger "Vad skönt för dig att vikarien kommer redan på måndag och går bredvid sista veckan, det känns väl bra, utifallatt.." M... verkligen mitt största bekymmer. Om nu bebisen skulle komma i förväg tror jag att några uteblivna bildlektioner är det sista jag tänker på. Spännande hur en man i övre medelåldern fortfarande inte gått ifrån det egocentriska perspektiv som enligt böckerna ska börja försvinna i adolescensen. Men just nu... ältar jag allt jobb jag har framför mig och det i sig gör inte att jobbet blir gjort.
En chef som inte ser vad man gör och säger "klippa och klistra?" När jag sätter upp elevernas bildarbeten på svarta A4 så att de kan hänga fint i skolbiblioteket. Men titta på vad jag fått dem att göra istället, se vad de lärt sig! och höj en blivande småbarnsmammas lön, tack!
Tre graviditetsveckor kvar:
Vagga med tillhörande textilier finns. Bara att skruva ihop och köra en tvätt.
tisdag 4 november 2008
Födelsedag och foglossning
Genomfört:
Skrivit ett oräkneligt antal IG-varningar, Gjort en utställning av elevarbeten på skolan, köpt material till stjärngossestrutar, gått en kilometer med packning - vilket orsakat den totala ostyrseln i bäckenet som just nu gör att jag inte kan gå, skolkat från personalkonferansen och istället till hälften förberett tre utvecklingssamtal som jag ska hålla imorrn .
Jag fyller år också och vänner från förr och nu har smsat. Firat med godis framför tv:n. Kalaset var i söndags med i princip hela familjen samlad. Alla utom fästmannen, som åkt till andra sidan jorden. Men det är ok nu - bebisen kommer inte ut de närmaste dagarna. Det känns bra, jobbet verkar möjligt att uträtta och vi syns ju snart, han och jag.
Skrivit ett oräkneligt antal IG-varningar, Gjort en utställning av elevarbeten på skolan, köpt material till stjärngossestrutar, gått en kilometer med packning - vilket orsakat den totala ostyrseln i bäckenet som just nu gör att jag inte kan gå, skolkat från personalkonferansen och istället till hälften förberett tre utvecklingssamtal som jag ska hålla imorrn .
Jag fyller år också och vänner från förr och nu har smsat. Firat med godis framför tv:n. Kalaset var i söndags med i princip hela familjen samlad. Alla utom fästmannen, som åkt till andra sidan jorden. Men det är ok nu - bebisen kommer inte ut de närmaste dagarna. Det känns bra, jobbet verkar möjligt att uträtta och vi syns ju snart, han och jag.
måndag 3 november 2008
Nedräkning - Nio arbetsdagar kvar
Genomfört:
Ett utvecklingssamtal, satt upp två klassers bilder, fyra lektioner som gick bra och utan ovanligt stora konflikter...
Det tar på det. Jag vill verkligen vara hemma och inte göra något alls. Jag vill också ha ett jobb som jag kan utföra oberoende av hur en stor mängd andra människor väljer att bete sig. För sent för det nu, men jag har förhoppningar om att ett gymnasielärarjobb skulle tillåta att mer tid och energi kan läggas på kunskap och mindre på barnuppfostran. Nog om det.
Magen har sjunkit ner:
Bebisen börjar borra sig neråt nu.
Undrar hur ont det kan göra egentligen? Ska bli spännande att upptäcka det.
Jag känner mig redo.
Ett utvecklingssamtal, satt upp två klassers bilder, fyra lektioner som gick bra och utan ovanligt stora konflikter...
Det tar på det. Jag vill verkligen vara hemma och inte göra något alls. Jag vill också ha ett jobb som jag kan utföra oberoende av hur en stor mängd andra människor väljer att bete sig. För sent för det nu, men jag har förhoppningar om att ett gymnasielärarjobb skulle tillåta att mer tid och energi kan läggas på kunskap och mindre på barnuppfostran. Nog om det.
Magen har sjunkit ner:
Bebisen börjar borra sig neråt nu.
Undrar hur ont det kan göra egentligen? Ska bli spännande att upptäcka det.
Jag känner mig redo.
Och jag ser fram emot att torka kräk och byta blöjor och trösta en skrikande bebis!
torsdag 30 oktober 2008
Höstblommor
Lekt i PS. Balans och kurvor. Inga medvetna val, inget planerande. Bara det som programmet gör när man pekar lite.
Vaknar varje natt
...av bebisen som gör olika gymnastiska övningar vid fyratiden. Vilken härlig inställning till livet! Själv har jag aldrig gjort något alls utan tvång tidigare än klockan sju eller åtta på morgonen.
Förmodligen är det hög tid att börja med järntabletterna igen. Att jobba i två veckor till, ha alla lektioner, sätta över tvåhundra betyg och hålla i sexton utvecklingssamtal känns just idag fullständigt ogenomförbart. Jag vill vandra runt i mjukisbyxor, soffligga, fixa med bilder, prata i telefon.
Kanske fika, om det fanns någon att göra det med i denhär stan - den stora nackdelen med att byta stad för ett jobb - alla försvinner. De finns, men de är inte särskilt tillgängliga eller anträffbara. Det är för övrigt inte jag heller - den stora nackdelen med att jobba - man är sysselsatt hela dagen med något som gör en fullständigt uttröttad. Därefter deltar man ogärna i några sociala sammanhang med någon annan än den man bor med. Iallafall inte under vinterhalvåret.
Jag vill se på film och inte behöva tänka och inte behöva ta ansvar för femtonåringar som borde vara fullt kapabla att göra det själva.
Bebisen får inte komma under veckan som kommer.
Att tro på frihet och låta människor göra egna val är något som man aldrig vinner på, har jag upptäckt. Det fungerar varken hemma eller på jobbet.
På jobbet behöver de små någon som pekar med hela armen och både ritar, skriver och förklarar hur de ska göra och i vilken ordning. Hårda gränser och inga undantag, inget tummande på regler. Konsekvensen blir annars bara att de inte gör något alls och om de inte gör det, nås inte målen. Ansvaret för att målen ska nås verkar emellertid helt vara lärarens, vilket gör att jag varje dag måste lära mig att frångå min tro på frihet och individens förmåga till självständigt handlande och tänkande.
Hemma behöver man också dra gränser, för vad är egentligen syftet med att den blivande fadern åker till andra sidan jordklotet en månad innan hans efterlängtade avkomma planeras dra sitt första andetag? Syftet, såhär i efterhand, är oidentifierbart och utflykten kommer varken generera någon större summa pengar eller avancemang på karriärsstegen. Det har visat sig att han själv inte ens är särskilt uppeldad inför resan, så varför tillät jag detta? Eller snarare: Varför ska jag behöva dra den gränsen?
Endast fem procent av alla barn föds en månad för tidigt, men alla barn föds bara en gång. Som tur är. Även om nu bebisen inte vill komma ut en månad för tidigt - vad är anledningen till att jag ens ska behöva oroa mig för att något sådant inträffar?
Jag har mycket att lära mig.
Det känns ändå bra att nästan varje dag komma till någon insikt om hur livet fungerar.
Förmodligen är det hög tid att börja med järntabletterna igen. Att jobba i två veckor till, ha alla lektioner, sätta över tvåhundra betyg och hålla i sexton utvecklingssamtal känns just idag fullständigt ogenomförbart. Jag vill vandra runt i mjukisbyxor, soffligga, fixa med bilder, prata i telefon.
Kanske fika, om det fanns någon att göra det med i denhär stan - den stora nackdelen med att byta stad för ett jobb - alla försvinner. De finns, men de är inte särskilt tillgängliga eller anträffbara. Det är för övrigt inte jag heller - den stora nackdelen med att jobba - man är sysselsatt hela dagen med något som gör en fullständigt uttröttad. Därefter deltar man ogärna i några sociala sammanhang med någon annan än den man bor med. Iallafall inte under vinterhalvåret.
Jag vill se på film och inte behöva tänka och inte behöva ta ansvar för femtonåringar som borde vara fullt kapabla att göra det själva.
Bebisen får inte komma under veckan som kommer.
Att tro på frihet och låta människor göra egna val är något som man aldrig vinner på, har jag upptäckt. Det fungerar varken hemma eller på jobbet.
På jobbet behöver de små någon som pekar med hela armen och både ritar, skriver och förklarar hur de ska göra och i vilken ordning. Hårda gränser och inga undantag, inget tummande på regler. Konsekvensen blir annars bara att de inte gör något alls och om de inte gör det, nås inte målen. Ansvaret för att målen ska nås verkar emellertid helt vara lärarens, vilket gör att jag varje dag måste lära mig att frångå min tro på frihet och individens förmåga till självständigt handlande och tänkande.
Hemma behöver man också dra gränser, för vad är egentligen syftet med att den blivande fadern åker till andra sidan jordklotet en månad innan hans efterlängtade avkomma planeras dra sitt första andetag? Syftet, såhär i efterhand, är oidentifierbart och utflykten kommer varken generera någon större summa pengar eller avancemang på karriärsstegen. Det har visat sig att han själv inte ens är särskilt uppeldad inför resan, så varför tillät jag detta? Eller snarare: Varför ska jag behöva dra den gränsen?
Endast fem procent av alla barn föds en månad för tidigt, men alla barn föds bara en gång. Som tur är. Även om nu bebisen inte vill komma ut en månad för tidigt - vad är anledningen till att jag ens ska behöva oroa mig för att något sådant inträffar?
Jag har mycket att lära mig.
Det känns ändå bra att nästan varje dag komma till någon insikt om hur livet fungerar.
Äldre akvareller
Göteborg, Trädgårdsföreningen.
Göteborg, Trädgårdsföreningen. Bilder gjorda under några sköna veckor under utbildningen.
Göteborg, Röda Sten.
I den gula bilden har jag använt både akvarell och akryl.Allt är så föreställande här.
Jag provar mig fram, det gör jag fortfarande. Vad skönt det vore att hitta ett sätt som fungerar för mig - något jag själv tycker om, som både kan förmedla och som har en estetik som jag gillar. Jag har inte hittat det än.. men den som söker finner, och jag kanske inte har letat så mycket de senaste åren.
onsdag 29 oktober 2008
Onda flickor
Skol- eller barndomsgestaltning. Jag hade just slukat
Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu och
bildspråket är inspirerat av det. Fult, mycket blyerts
och starka slagskuggor.
Ledighet utan några yrkesmässiga måsten
Äntligen har jag lyckats ta mig igenom de för sent inkomna uppsatserna efter att ha övertygat mig själv om att jag inte är förpliktigad att lägga en halvtimma på att kommentera var och en av texterna när de skulle varit inlämnade i början av september. Då gick alltihop plötsligt på en timma.
Underbart - nu kan den återstående höstlovstiden ägnas åt härligt soffliggande och photoshopande!
En annan ambition är att försöka förtränga alla tankar på betygssättning och elever som inte anstränger sig under en hel termin och som sedan klandrande undrar varför de inte får mer än godkänt eller varför de inte höjt sig.
Alla situationer - redan uppkomna eller kommande - klamrar sig fast som ett skatbo över mig och jag kan inte sluta höra det, reflektera kring det, älta det. '
Jag trodde att jag inte tillhörde den kategori som bara tar fasta på det negativa, men har insett att det ändå är så jag fungerar. Detta destruktiva kvinnliga tankesätt har fått fäste även i min hjärna. Så fullständigt meningslöst och nedbrytande det är att bara ta till sig av det som inte är bra, när en arbetsdag består av nitton tjugondelar positiva och upplyftande händelser. Efter fem dagars bortavaro från jobbet har sådana tankar ändå lagt sig något.
Förhoppningsvis löser sig de två återstående veckorna utan att bebisen kommer ut i förtid. Om jag får en dotter kanske jag uppfostrar henne till man - iallafall med avseende på det positiva tänkandet.
Underbart - nu kan den återstående höstlovstiden ägnas åt härligt soffliggande och photoshopande!
En annan ambition är att försöka förtränga alla tankar på betygssättning och elever som inte anstränger sig under en hel termin och som sedan klandrande undrar varför de inte får mer än godkänt eller varför de inte höjt sig.
Alla situationer - redan uppkomna eller kommande - klamrar sig fast som ett skatbo över mig och jag kan inte sluta höra det, reflektera kring det, älta det. '
Jag trodde att jag inte tillhörde den kategori som bara tar fasta på det negativa, men har insett att det ändå är så jag fungerar. Detta destruktiva kvinnliga tankesätt har fått fäste även i min hjärna. Så fullständigt meningslöst och nedbrytande det är att bara ta till sig av det som inte är bra, när en arbetsdag består av nitton tjugondelar positiva och upplyftande händelser. Efter fem dagars bortavaro från jobbet har sådana tankar ändå lagt sig något.
Förhoppningsvis löser sig de två återstående veckorna utan att bebisen kommer ut i förtid. Om jag får en dotter kanske jag uppfostrar henne till man - iallafall med avseende på det positiva tänkandet.
tisdag 28 oktober 2008
Måste göras, förmodligen av mig.
- Betala räkningar
- Rätta de för sent inkomna uppsatserna. (vad enkelt det måste varit förr när eleverna behövde ta ett eget ansvar för att lämna in i tid, eftersom konsekvensen annars helt enkelt blev en etta eller tvåa i betyget).
- Ringa försäkringskassan. Tydligen kan man få en egen handläggare som håller koll på föräldradagar och möjlighet att gå i tjänst mm.
- Skicka papper på att bebisen finns. Kallas moderskapsintyg och skickas till försäkringskassan. Kompletteras när bebisen är född.
- Rensa den distraherande röran på skrivbordet. Jag har sammanlagt tre skrivbord hemma och på jobbet och alla vittnar om en minst sagt oorganiserad personlighet. (Händer med största sannolikhet inte idag).
- Börja Photoshopa på det första uppslaget i boken! Första utkastet till inledningstexten är skrivet.
- Gå en promenad med min medgravida kompis. Härligt att det finns en sådan!
- Rätta de för sent inkomna uppsatserna. (vad enkelt det måste varit förr när eleverna behövde ta ett eget ansvar för att lämna in i tid, eftersom konsekvensen annars helt enkelt blev en etta eller tvåa i betyget).
- Ringa försäkringskassan. Tydligen kan man få en egen handläggare som håller koll på föräldradagar och möjlighet att gå i tjänst mm.
- Skicka papper på att bebisen finns. Kallas moderskapsintyg och skickas till försäkringskassan. Kompletteras när bebisen är född.
- Rensa den distraherande röran på skrivbordet. Jag har sammanlagt tre skrivbord hemma och på jobbet och alla vittnar om en minst sagt oorganiserad personlighet. (Händer med största sannolikhet inte idag).
- Börja Photoshopa på det första uppslaget i boken! Första utkastet till inledningstexten är skrivet.
- Gå en promenad med min medgravida kompis. Härligt att det finns en sådan!
måndag 27 oktober 2008
Hemma med en mage i rörelse
En av få förmåner i mitt yrke är en veckas hemmavaro när löven faller. Ytterst välbehövligt med tanke på att bebisen kommer ut om en månad och att jag inte alls har någon lust att svara på femhundra frågor gällande allt möjligt under en arbetsdag.
Som alltid vid ledighet sprider sig en lust att göra något eller skapa något, tillsammans med en förhoppning att det någon gång skulle kunna leda till en sidosysselsättning. Den första dagen under ledigheten har jag - istället för att rätta för sent inkomna uppsatser - gjort ett uppslag till en barnbok, inspirerad som jag blev av Stian Hole när jag besökte bokmässan. Ett signerat exemplar av Hermans sommar ligger på soffbordet och jag önskar att jag hade gjort den.
Järnbrist och en ständig trötthet i kombination med en allt för tillbakalutad personlighet försvårar tyvärr verkställandet av sådana idéer som just oftast slutar på idéplanet.
Som alltid vid ledighet sprider sig en lust att göra något eller skapa något, tillsammans med en förhoppning att det någon gång skulle kunna leda till en sidosysselsättning. Den första dagen under ledigheten har jag - istället för att rätta för sent inkomna uppsatser - gjort ett uppslag till en barnbok, inspirerad som jag blev av Stian Hole när jag besökte bokmässan. Ett signerat exemplar av Hermans sommar ligger på soffbordet och jag önskar att jag hade gjort den.
Järnbrist och en ständig trötthet i kombination med en allt för tillbakalutad personlighet försvårar tyvärr verkställandet av sådana idéer som just oftast slutar på idéplanet.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
